Han skriver en omåttligt populär blogg på Cafe.se där teman som hamburgare och korv behandlas. Han är aktuell med två böcker i augusti. Två. Som släpps på exakt samma dag. Take it away, Fredrik Backman.

Är utgivning av böcker någonting du funderat på länge?

- Jag har alltid velat ge ut böcker. Bokförlagen har bara inte delat den ambitionen förrän nu.

Jag förstår. Hur har ditt skrivande utvecklats genom åren?

- Det handlar nog mer om vem jag är nu och mindre om vem jag skulle vilja vara, tror jag.

Berätta om föremålet för din första populärkulturella besatthet.

- Fotboll. Jag var fyra och blev lämnad framför Tipsextra. Mitt livs första kärlek. Alla de bästa historierna jag kan berätta kommer fortfarande från den där jävla sporten.

Finns det någonting i din musik- bok- eller filmsamling du skäms för att äga.

- Nej. Men det finns en hel del som min fru skäms för att jag äger. Nu senast var det The Last Samurai, tror jag.

När grät du senast av fiktion?

- Nu allra senast var det nog när jag såg om tredje säsongen av Vita Huset på kontoret. Sista avsnittet, när Donovan blir skjuten. Gets me every time.

En film:
”Remember the Titans. Jag litar inte på folk som inte tycker att det är en av världens åtminstone tre bästa filmer.”

En TV-serie:
”Studio 60 on the Sunset Strip. Jag hade kunnat säga Vita Huset eller Sports Night också, men det får bli den. Efter mamma och Astrid Lindgren finns det ingen som fått mig att vilja skriva så mycket som Aaron Sorkin.”

En skiva:
”Rage Against the Machine. Jag var tolv första gången. Det är den enskilt mest omvälvande timmen i mitt liv. Som om någon tog hela min världsbild och skakade den som en snöglob.”

En låt:
”Fields of Gold med Sting. Min flickvän dansade med mig till den på kvällen då hon blev min fru.”

En bok:
”Bröderna Lejonhjärta. Min mamma och jag läste den tillsammans när jag var sex och farfar dog. Jag läser den fortfarande minst en gång om året. Jag gråter varje gång.”

Inläggsnavigering